Au Pair i USA

Idag var det en picknick för alla au pairer och familjer. Vi au pairer skulle stå för dessert så jag och Elvira bestämde oss för att göra cupcakes med svenska flaggan på. Det såg ut som tandkräm! Men det var gott.
Picknicken var helt okej, vi grillade, umgicks och alla värdbarn lekte.



Och så till den jobbiga delen idag:
Många vet att jag inte mått bra, att jag inte trivts här och att jag varit nära att åka hem ett flertal gånger.
Nu har jag varit här i över 2 månader och de senaste dagarna har jag funderat mycket på om det är värt att stanna här och fortsätta må dåligt, fortsätta gå ner i vikt och fortsätta gråta mig till sömns.
Igår bestämde jag att det får vara nog, så idag tog jag det jobbiga samtalet med min värdmamma som var väldigt förstående.
Jag kände mig dock rätt hemsk när hon började gråta och sa att hon var så nöjd med mig som au pair.
Såååå... jag vet inte vilket datum ännu, men innan jul kommer jag vara hemma igen. Och jag ser fram emot det!

Jag är stolt att jag vågade ta steget och prova åka iväg, och att jag klarat mig själv i ett främande land. Jag är glad att jag tog chansen att prova på au pair-livet, nu vet jag hur det är, och nu vet jag att det inte är något för mig. Jag har förbättrat min engelska. Jag har lärt mig stå på egna ben. Men nu längtar jag till den dag jag är hemma på svensk mark igen. Jag längtar efter mammas köttbullar, och efter min älskade hund.

Jag hatar att ge upp! Men jag har gett det en chans, och det får duga!

För vissa av er läsare blev nog detta besked en liten chock. Men jag ville inte berätta om mina funderingar kring åka hem innan min värdfamilj fått veta det. Men nu vet min värdmamma, så nu berättar jag.